Vad är det föreningslivet kan göra för att förebygga kriminalitet som polisen och andra offentliga aktörer har svårare att göra?
Föreningslivet verkar utifrån en fundamentalt annorlunda brottsförebyggande logik än exempelvis polisen. Det handlar inte om repression, övervakning eller myndighetsutövning, utan snarare om frivillighet, sociala relationer, förebilder och gemenskap. Föreningar är ofta invävda i lokala sociala nätverk och kan därigenom bidra till att forma normer, skapa tillhörighet och utöva en form av informell social kontroll.
Det är viktigt eftersom brottsförebyggande arbete inte bara handlar om att förhindra brott här och nu, utan också om att påverka de sociala sammanhang som formar människors beteenden och livsval. Här kan föreningslivet bidra med något som offentliga institutioner ofta har betydligt svårare att åstadkomma på samma villkor.
Du har forskat om idrottsföreningar som brottsförebyggande kraft – vad är det egentligen som gör att en förening kan nå ungdomar som samhällets institutioner har svårt att nå?
En ganska enkel men viktig förklaring är att föreningar erbjuder något som ungdomar faktiskt vill göra. Ungdomar söker sig inte till en idrottsförening för att någon vill förebygga kriminalitet, utan för att de vill träna, umgås, utvecklas och tillhöra en gemenskap. Det skapar en helt annan utgångspunkt för att bygga relationer.
Många föreningar har dessutom en stark lokal förankring. De finns redan i ungdomarnas närmiljöer, är en del av den lokala sociala infrastrukturen och har ibland etablerade relationer till både ungdomarna och deras familjer. Det innebär att de kan nå grupper som offentliga institutioner har svårt att skapa förtroendefulla relationer med.
Samtidigt ska vi inte romantisera föreningslivet. Idrott är inte automatiskt brottsförebyggande. Det avgörande är vad som händer inom föreningen, vilka normer som förmedlas, vilka förebilder ungdomarna möter och vilken typ av gemenskap som utvecklas.
Vad behöver kommuner och andra offentliga aktörer göra annorlunda för att få föreningslivet att bli en verklig del av det brottsförebyggande arbetet?
Först och främst behöver man förstå att civilsamhället har sin egen logik. Föreningar är självständiga organisationer med egna mål och drivkrafter. Alla föreningar vill inte arbeta brottsförebyggande, och det måste man respektera. I stället behöver kommunerna bli bättre på att identifiera de organisationer som faktiskt vill bidra och undersöka vilka förutsättningar de har att göra det.
I min forskning har jag identifierat flera organisatoriska faktorer som är särskilt intressanta. Ett exempel är föreningar som inte bara erbjuder aktiviteter för ungdomar, utan också involverar dem i själva organisationen. Det kan handla om att utbilda unga ledare, ge ungdomar ansvar och låta dem få ett verkligt inflytande över verksamheten. Det är en viktig skillnad mellan att bara vara deltagare i en aktivitet och att faktiskt bli en del av en organisation.
Jag tror också att kommunerna behöver tänka mer långsiktigt. Vi har en tendens att finansiera korta sociala projekt, trots att det vi egentligen vill åstadkomma (förtroende, relationer och starka lokala organisationer) tar många år att bygga upp. Här skulle exempelvis idéburna offentliga partnerskap, IOP, eller andra former av långsiktig finansiering kunna spela en större roll.
Men det kanske allra viktigaste är att inte försöka göra föreningarna till en förlängning av den offentliga verksamheten. Civilsamhällets styrka ligger delvis just i dess självständighet och annorlunda sätt att fungera. Risken är annars att vi försöker organisera bort de egenskaper som gör föreningslivet värdefullt från första början.
Tony Blomqvist Mickelsson, Associate professor, School of Police Studies
